Blogg

För er som inte vet vad PMDS är det en värre version av PMS, som kan jämföras med depression och ångest. Jag skulle också vela jämföra det med bipolaritet. Eftersom mitt humör går upp och ner och jag skyllde på att jag var mamma till två små barn, så hormonerna höll väl på att lugna sig ännu efter förlossningen, i samband med att vardagen var turbulent med lite sömn och mycket håll i gång. Men då vår dotter var 2 år, ansåg jag att hormonerna borde ha stillat sig.

Jag bestämde att byta från mini piller till kopparspiral, för att undgå alla artificiella hormoner att vistas i min kropp, för att se om det kunde hjälpa.

Det här med att se hur det blir, är något som har testat mitt tålamod något otroligt under de senaste åren och än idag.

Från att bli utmattad, hitta mig själv, reda ut vad jag vill, vad jag borde göra för att må bättre, ta kampen att inte vela ta mediciner vs. att måsta ta dem för att överleva, vardagen med jobb, barn och relationer omkring mig. Det har inte varit lätt.

Mitt eget förnuft har blivit testat många gånger.

För att djupdyka i hur min vardag ser ut vill jag måla upp den för er. Måla min mens cykel.

Vi börjar med dagarna då jag mår bättre, dvs då jag känner att jag kan ta an vad som helst och vad som helst är möjligt. Det känns som att jag kan förändra världen, jag är nöjd med mig själv och jag vill hjälpa alla omkring mig för att de skall känna sig så bra som möjligt. Då kastar jag också en massa bollar i luften, som jag nu medvetet måste hålla reda på att jag inte kastar för många. Detta varar i ca 1,5 vecka.

Efter det börjar monstret sakta krypa in. PMDS monstret. Mina tankar om att jag är bra som jag är, börjar testas. Negativiteten växer gradvis. I detta skede växer det också en rädsla i mig om dagarna som komma skall. Jag vet inte exakt vilken dag som skall vara den värsta och hoppas vid varje dags slut att det imorgon hoppeligen lättar igen.

Ragatan kommer fram några dagar innan mens, då alla gör allt fel, fastän min logiska hjärnhalva vet att det inte är så. Skulden att jag behandlar människor som jag gör, växer. Här brukar jag ännu få ut mig på promenad och hitta sätt att peppa mig.

Då mensen börjar, börjar helvetet, det är som jag torterar mig själv på värsta möjliga sättet. Vem är inte bästa torteraren om inte den som känner personen utan och innantill. ALLT jag gör är fel, då jag vaknar på morgonen finns det inte ork i kroppen, jag ger morgonmål till barnen, medan egen aptit och livsvilja inte finns där. Medvetenheten att jag inte är samma mamma som jag var för bara en vecka sen slår mig varje gång jag inte kan agera produktivt med barnen, dvs klarar inte av att hjälpa dem att hitta strumpor, kan vara en bomb för mig. De bollar jag kastat upp borde jag nu kunna ta fatt, det försöker jag, men det med slutna ögon för att hoppas att dessa dagar just är över och att jag snart skall kunna fånga dem som JAG vill.

Min hjärna och min kropp stänger av. Det ända jag vill just då är bort. Put me out of this misery är det ända jag tänker på.

Här kommer antagligen tankar att jag borde fokusera positivare för att få mig att må bättre och tro mig, jag har försökt. Jag är en lösningsinriktad människa och har försökt med all min makt att känna mig bättre dessa torterande dagar, men det går inte att påverka. Det går inte att bekräfta sig själv, att ta en promenad och må bättre, att prata med andra, att vara med andra. Allt känns fel. Det är som jag står i kvicksand, desto mer jag kämpar att komma ut, desto mer sjunker jag. Alltså är det bäst att vara still.

Min överlevnad strategi, eller vår familjs, är att jag drar mig undan så mycket som möjligt. Desto mindre jag har med människor att göra, desto mindre skuld får jag över att de behöver stå ut med en sån som jag. Då behöver jag ”bara” tacklas med att jag förlorar tid med min familj och att saker står på stand-by.

Nu är då de värsta dagarna över och återhämtningsdagarna börjar, att bygga upp MIG igen. Det är tungt och där har jag minsann fått träna på min resiliens. Hjärnan är igen mottaglig att börja ta emot positiva affirmationer och kvicksanden börjar stelna. Efter dessa dagar är det inte en kvinna som hoppar upp från den kvicksanden, det är kämpigt och motigt. Jag kravlar mig fram tills jag äntligen kommer på stadig grund igen. Då ställer jag mig upp och börjar resan om igen.

Alltså kan ni skrolla upp och börja på nytt. Här har ni min varje månads bestyr. Utöver känsloarbetet, har jag två små barn, en man jag älskar, ett företag och sak jag kämpar hårt för, mina vänner, mitt frivilliga arbete, osv. Nu kanske ni tänker att jag skall sänka kraven, det har jag gjort i viss mån, men där kommer min envishet och min sak in. Jag skall inte som människa behöver åsidosätta mina saker jag tror på för att jag har en diagnos som denna. Min sak är att få världen till en plats där alla människor kan leva sitt liv fullt ut med den kapacitet de har. Om man öppnar det locket skulle det blomstras. Tänk vilken blommande värld vi skulle ha.