Showing 6 Result(s)

Mitt liv med PMDS

För er som inte vet vad PMDS är det en värre version av PMS, som kan jämföras med depression och ångest. Jag skulle också vela jämföra det med bipolaritet. Eftersom mitt humör går upp och ner och jag skyllde på att jag var mamma till två små barn, så hormonerna höll väl på att lugna sig ännu efter förlossningen, i samband med att vardagen var turbulent med lite sömn och mycket håll i gång. Men då vår dotter var 2 år, ansåg jag att hormonerna borde ha stillat sig.

Jag bestämde att byta från mini piller till kopparspiral, för att undgå alla artificiella hormoner att vistas i min kropp, för att se om det kunde hjälpa.

Det här med att se hur det blir, är något som har testat mitt tålamod något otroligt under de senaste åren och än idag.

Från att bli utmattad, hitta mig själv, reda ut vad jag vill, vad jag borde göra för att må bättre, ta kampen att inte vela ta mediciner vs. att måsta ta dem för att överleva, vardagen med jobb, barn och relationer omkring mig. Det har inte varit lätt.

Mitt eget förnuft har blivit testat många gånger.

För att djupdyka i hur min vardag ser ut vill jag måla upp den för er. Måla min mens cykel.

Vi börjar med dagarna då jag mår bättre, dvs då jag känner att jag kan ta an vad som helst och vad som helst är möjligt. Det känns som att jag kan förändra världen, jag är nöjd med mig själv och jag vill hjälpa alla omkring mig för att de skall känna sig så bra som möjligt. Då kastar jag också en massa bollar i luften, som jag nu medvetet måste hålla reda på att jag inte kastar för många. Detta varar i ca 1,5 vecka.

Efter det börjar monstret sakta krypa in. PMDS monstret. Mina tankar om att jag är bra som jag är, börjar testas. Negativiteten växer gradvis. I detta skede växer det också en rädsla i mig om dagarna som komma skall. Jag vet inte exakt vilken dag som skall vara den värsta och hoppas vid varje dags slut att det imorgon hoppeligen lättar igen.

Ragatan kommer fram några dagar innan mens, då alla gör allt fel, fastän min logiska hjärnhalva vet att det inte är så. Skulden att jag behandlar människor som jag gör, växer. Här brukar jag ännu få ut mig på promenad och hitta sätt att peppa mig.

Då mensen börjar, börjar helvetet, det är som jag torterar mig själv på värsta möjliga sättet. Vem är inte bästa torteraren om inte den som känner personen utan och innantill. ALLT jag gör är fel, då jag vaknar på morgonen finns det inte ork i kroppen, jag ger morgonmål till barnen, medan egen aptit och livsvilja inte finns där. Medvetenheten att jag inte är samma mamma som jag var för bara en vecka sen slår mig varje gång jag inte kan agera produktivt med barnen, dvs klarar inte av att hjälpa dem att hitta strumpor, kan vara en bomb för mig. De bollar jag kastat upp borde jag nu kunna ta fatt, det försöker jag, men det med slutna ögon för att hoppas att dessa dagar just är över och att jag snart skall kunna fånga dem som JAG vill.

Min hjärna och min kropp stänger av. Det ända jag vill just då är bort. Put me out of this misery är det ända jag tänker på.

Här kommer antagligen tankar att jag borde fokusera positivare för att få mig att må bättre och tro mig, jag har försökt. Jag är en lösningsinriktad människa och har försökt med all min makt att känna mig bättre dessa torterande dagar, men det går inte att påverka. Det går inte att bekräfta sig själv, att ta en promenad och må bättre, att prata med andra, att vara med andra. Allt känns fel. Det är som jag står i kvicksand, desto mer jag kämpar att komma ut, desto mer sjunker jag. Alltså är det bäst att vara still.

Min överlevnad strategi, eller vår familjs, är att jag drar mig undan så mycket som möjligt. Desto mindre jag har med människor att göra, desto mindre skuld får jag över att de behöver stå ut med en sån som jag. Då behöver jag ”bara” tacklas med att jag förlorar tid med min familj och att saker står på stand-by.

Nu är då de värsta dagarna över och återhämtningsdagarna börjar, att bygga upp MIG igen. Det är tungt och där har jag minsann fått träna på min resiliens. Hjärnan är igen mottaglig att börja ta emot positiva affirmationer och kvicksanden börjar stelna. Efter dessa dagar är det inte en kvinna som hoppar upp från den kvicksanden, det är kämpigt och motigt. Jag kravlar mig fram tills jag äntligen kommer på stadig grund igen. Då ställer jag mig upp och börjar resan om igen.

Alltså kan ni skrolla upp och börja på nytt. Här har ni min varje månads bestyr. Utöver känsloarbetet, har jag två små barn, en man jag älskar, ett företag och sak jag kämpar hårt för, mina vänner, mitt frivilliga arbete, osv. Nu kanske ni tänker att jag skall sänka kraven, det har jag gjort i viss mån, men där kommer min envishet och min sak in. Jag skall inte som människa behöver åsidosätta mina saker jag tror på för att jag har en diagnos som denna. Min sak är att få världen till en plats där alla människor kan leva sitt liv fullt ut med den kapacitet de har. Om man öppnar det locket skulle det blomstras. Tänk vilken blommande värld vi skulle ha.

Anna Höglund.

Har också du för många måsten? – Här får du fyra tips för att räcka till

Du har tusen saker att fixa, det är jobbet, föreningsmötet, vårdsamtalet för barnet, och snart har ni också årsdag med din partner… Plus att du lovat hjälpa din syster med hennes bröllop. Tankarna bara snurrar i ditt huvud – hur ska jag hinna med allt jag måste?

1. Stanna upp och erkänn känslan att inte räcka till

För det första: Bejaka din känsla av att inte räcka till. Den är helt okej. Att känna sig otillräcklig är en känsla man gärna skuffar åt sidan. Istället skyller man på att det finns så många måsten. Stanna upp och erkänn att du upplever att du inte räcker till.

2. Prioritera och sortera dina måsten i viktighetsordning

Sedan behöver du prioritera. Spjälk upp dina måsten i mindre bitar och fundera vad som är viktigast.

Då jag gjorde min soul searching kom jag till insikt med att barnen och familjen kom först. Sedan jobbet som ger en inkomst, så vi kan leva. Men vad är barnen och familjen utan mig? Jag insåg att jag också måste prioritera mig själv.

Stenar i stranden radade på varandra, vatten forsar.

Fast det bara handlar om en femton minuters promenad ENSAM, så är det i alla fall någonting. Eller en tyst stund i sovrummet. Det är något jag gav till mig själv.

För dig kan det vara andra saken. Men att ge dig själv det du behöver gör att du fungerar bättre som mamma, fru, kvinna, kollega.

Det kan kännas motvilligt och svårt att prioritera. Då du tvekar kan du fråga dig själv: vad är det värsta som kan hända? Om svaret är att du inte fått anmälan in till skolan eller missat en förfallodag på räkningen eller till och med att chefen blev upprörd för att du missade deadlinen, så är det inte livshotande.

Jag skulle säga det är livsgynnande, eftersom du då lyssnat på dig själv, och det skall du vara tusans stolt över!

3. Titta inåt och dyk djupare

Kanske du också kämpar med känslan att inte vara en tillräckligt bra förälder. Du gör mycket för dina barn, för din familj, för jobbet, men ändå så kommer känslan av att du dras åt många olika håll.

Glasboll där solnedgång speglar sig.

Jag vill uppmana dig att titta inåt och dyk djupare. Oftast finns det en orsak varför du inte känner att du räcker till. Klandrar du dig själv för att du inte gör bra nog?

Vad är då detta bra nog för dig? Kommer du någonsin dit, eller behöver du medvetet sänka kraven? Jag säger medvetet eftersom jag vet att det inte går genom att knäppa i fingrarna, det är en process.

Att varje dag medvetet göra ett val att ”idag gör jag det här, och det är bra nog”.

Så sänk kraven, ändra dem medvetet, förlåt dig själv då det går tokigt och ta vara på de små stunderna då ni skojas i soffan eller snick snacket i bilen <3.

4. Sätt käpp i ekorrhjulet (och be om hjälp)

Om det känns att ditt ekorrhjul bara snurrar på behöver du försöka sätta en käpp i hjulet och få det att stanna – eller åtminstone sakta ner, så du får styrfart.

Stanna alltså upp och prioritera. På vilket sätt känner du klarhet i vardagen? Vad får dig och din familj att må bra? Använd det som ledstjärna när du prioriterar.

Om jag har tusen saker på gång i huvudet och ingenting verkar klarna så brukar jag ta en promenad (ENSAM!!) Underligt nog har jag ofta lösningar då jag återvänder hem. Vad jag verkligen MÅSTE göra och vilket jag behöver göra till först.

Kvinna funderar, ser på lappar på en vägg.

Vårdsamtalet för barnen kan skjutas upp, det är inte på minuten, eller? Fem års dagen med partnern – du behöver kanske inte planera in värsta ståhejet, eftersom jag antar att ni båda två har mycket på agendan, för visst delar ni på bördan i vardagen?

Sist men absolut inte minst, be om hjälp. Ofta då vi blir överväldigad av vardagens ekorrhjul glömmer vi att vi inte behöver göra allt själva. Kan det finnas nån som kan hjälpa dig?

Så stanna upp, vilka är verkliga måstena? Prioritera och be om hjälp. Det första är viktigast, för om du inte stannar upp, blir du meddragen i ekorrhjulet. Sätt käpp i hjulet istället.

Anna

Jämställdhet i vardagen.

This is getting deep. Jag kommer ihåg var ja börja, hur jag försökte reda upp mitt kaos, få någon förståelse för det. Nu börjar det klarna, eller det har gjort det en tid redan, men nu förankras det. I alla jag träffar, i allt jag gör så kommer det fram samma resultat.

Jämställdhetsfrågan lyfte en hel del tankar och känslor i mig. Jag anser så klart att jämställdhet är otroligt viktigt, men jag blir en aning provocerad att det skall spjälkas till män och kvinnor. Jag vill se att alla behandlas jämställt som individ.

Jag förstår dilemmat med kvinno och män jämställdheten och att det är olika, vilket jag absolut vill ha en ändring på. Men jag vill också lyfta fram vikten i att alla måste som individ göra sin del. Om jag då tänker för kvinnor, var ifrån vi kommit och vilket motstånd vi haft ända sen början. Vi har blivit in funtade att sköta barnen och hushållet medan mannen hämtar mat på bordet. Nu när kvinnor också hämtar mat till bordet är det är sjudundrande process att kunna släppa taget om att inte sköta om barn och hushåll. Likadan process som att en man inte skall jobba. Det är här jag ser det största dilemmat.

Jag har gjort det själv och är nu medveten om vad jag behöver jobba på för att JAG skall dra mitt strå till stacken, för att ändra på jämställdheten. Jag gör ett medvetet val att min man skall sköta om barnen och hushållet lika mycket som jag, dvs 50-50. Det har varit en lång resa för mig att komma hit och tro mig, den kampen är inte nära på över. Varje dag måste jag intala mig själv att jag inte skall behöva känna tacksamhet för att min man vistas med våra barn, medan jag tar tid för mig. Eller att han lagar mat, eller att han handlar, eller att han städar huset eller byker osv. Alla dessa saker har varit (och är än) ingjutna i mig som en automation, någonting jag tar som en självklarhet att jag skall göra själv, utöver mitt vanliga jobb.

Alltså anser jag detta att vara första steget. Ta inte ansvar för ALLT, dela på det jämt i vardagen. Om du som kvinna kan se att du inte behöver sköta barn och hushåll utöver ditt vanliga jobb, så där har vi första steget. Nästa steg är att börja dela upp medvetet. Dela på hushålls sysslorna och känn dig nöjd i att ni får den här fördelningen gjord, inte skuld i att du inte klarar det eller att du måste sätta en börda på din man. Enbart nöjdhet att få det jämställt. Du gör aktiva val varje dag, varje stund som du har, till att vara jämställd. Nu är du in i processen att göra din värld mer jämställd och din värld är en del av vår hela värld. Dvs era barn, ser på dig och din man som förebilder, ni visar modellen för framtiden, era barn är framtiden. Hur än klyschigt det låter så alla de här små individerna ser upp till er som föräldrar och det mest kraftfulla sättet att lära ett barn något är via modell, genom att agera. Om du säger till dina barn att de skall be om hjälp och du inte gör det själv, hur skall då barnen lära sig.

Vad leder då denna jämställdhet till? En minskad börda för dig som kvinna och att männen som måsta sköta jobbet och barn och hushåll, också går sin kamp till jämställdhet. Båda har sina kamper, frågan är då sen att vill båda det lika mycket?

Jag pratar nu om en kamp, vilket ju inte låter väldigt lockande, speciellt i en vardag med barn och hushåll att sköta, det är i sig en rätt så stor kamp som vardagen för med sig. Men mitt budskap är att vi måste lyssna på våra kroppar för att leva ett bra liv. Dvs alla kanske inte är redo för denna kamp och det skall också vara okej, eftersom vi alla är individer, OLIKA individer. Alla behöver lyssna på sig själv och vad som känns rätt. Men vill avsluta med att du är starkare än du tror och har du tankar att du vill ha en förändring, att vardagen känns överväldigande pga ovannämnda skäl så sätt lite styrka varje dag på att få en liten förändring. Den lilla förändringen är mot ditt mål att skapa din värld mer jämställd. Att få dig att må bättre. Jag hejar på dig, YOU CAN DO IT!!

Fullt upp!

Det har varit full rulle de senaste veckorna, eller när jag närmare tänker efter månaderna. Men ack tusan så skönt det ändå är när det där ”fullt upp” är fyllt med värdefullt innehåll. Åtminstone värdefullt för mig.

Vad är då värdefullt, det som drev mig till det värdefulla var (och fortfarande är) att jag vill vara bästa mamman för mina barn. För några år sen vad mitt liv i ”fullt upp” stadiet då också, men det var fullt upp på ett annat vis. Det var fullt upp med borden och måsten. Tungt att gå till jobbet, barnens gnäll kändes överväldigande, det fanns inget nöje i att göra något, det kändes som jag jobbade mot något, men visste inte riktigt vad. Men jag trodde jag hade någon idé om var jag var på väg, men det var nog bara väggen som kom emot.

Jag har dock lärt mig en massa av den där väggen. Funderade faktiskt nyligen tillbaka på hur olika mina tankar och insikter ser ut idag jämfört med några år tillbaka. Jag är helt enkelt inte samma Anna som då. Inte samma självkritiska, perfektionist och kontrollfreak. Jag ville såååå mycket, men utgångsläget var fel, det var inte JAG som var utgångsläget, men något jag trodde var jag. Jag ville kunna fixa allt i hemmet utan att behöva be om hjälp, värför det? Jo för jag skulle ju tammefan klara det själv, jag klarar nog det om jag bara biter ihop och trycker på framåt. Det skulle vara städigt hemma och jag kände mig dålig om det inte var så. Vem bryr sig? och värför skall jag bry mig hur andra tänker om VÅRT hem? Oberoende om jag åstadkom något eller misslyckades hittade jag alltid felen, men värför såg jag inte det som jag gjorde rätt eller det jag lärde mig?

Jag blir riktigt trött av att tänka tillbaka på den här tiden, men samtidigt är jag tacksam. Tacksam för allt jag lärt mig om mig själv, allt jag fått ta del i och hur mycket bättre allt har blivit.

Ingen lätt resa har det varit, men det har varit en resa och det gillar jag ju, nya upplevelser och insikter.

Ni undrar kanske hur det ser ut idag? Som jag skrev har det inte varit en lätt resa och med det menar jag att jag också ännu lär mig, men ändringen är stor. Nu då jag behöver hjälp, FÖRSÖKER jag be om den. Ibland går det bättre, ibland inte lika lätt, men huvudsaken är att jag är på rätt väg och eftersom jag vet att jag blivit 100…nej 1000 gånger bättre på det redan så vet jag att jag kan bli ännu bättre. Nå hur är det med städigheten hemma hos oss numera, jag tycker fortfarande om att ha det städigt och har kommit till insikt att jag får ett lugn då jag har det fint omkring mig, men det som ändrat är att, för det första, jag inte är ensam i det, dvs det är tre andra som också bor här. Jag kan få med dem genom att motivera dem till det (coacha så tusan 😉 ) och på samma gång sänka ribban eller justera ribban. Alltså jag uppskattar mera att ha den roligt med barnen och pyssla med dem eller gå ut med dem och skapa minnen, än att gå runt och tjata på dem att städa efter sig. Nå hur är det med misslyckande/lyckande? Det är bra, jag har lärt mig hur jag ser mina upplevelser, så vill jag kalla dem idag, vad de ger mig och vad jag vill göra med dem. Vad väljer jag, att köra ett liv utan VÄRDEFULLT innehåll eller att ha ett liv med VÄRDE för mig. Det är otroligt hur det smittar av sig till barnen då jag ändras som mamma, de blir som helt andra varelser, jämfört med de där kritiska små monstren som de tog modell utav innan, alltså jag som bara agerade ut.

Det var allt för idag, kör med fullt upp med värde för er också.

Blog…

Hej hej på er alla,

Välkomna med och följa med mina tankar och vad jag har idag fått för insikter.

Jag har funderat mycket på om jag börjar skriva eller inte, och nu efter lite eftertanke bestämde jag mig för att slå till. För jag vill ”practice as I preach”, dvs fråga mig själv ”vad är det värsta som kan hända?” och ”klarar jag av det värsta?” Vilket jag kom till att jag nog gör, världen faller inte. Om jag märker att det inte funkar så är det väl bara att sluta. Då ångrar jag mig inte åtminstone att jag aldrig försökte.

Idag vill jag då dela med mig lite om mig själv. Detta valde jag att göra för att coaching handlar om tillit och partnerskap mellan klient och coach och därför vill jag förstås att du också vet vem jag är för att veta hurdan coach jag är.

Här är tre ord som beskiver mig:

Mångsidig

Tankeknäckare

Pippi Långstrump

Vi börjar med MÅNGSIDIG.

Mångsidig betyder för mig att jag gillar att pröva på nya saker och vill pröva åtminstone en gång på nästan allt. Vad ger det mig? Jo, nya erfarenheter förstås och ny kunskap och på så sätt utvecklas jag.

Mångsidig har också med människor att göra, eftersom jag alltid då jag kommer emot ett dilemma eller en tankeställare med olika personer, funderar från många olika perspektiv och försöker förstå hur just den personen tänker och känner.

Då kommer vi ju redan in på TANKEKNÄCKARE. Den sidan av mig är nog den lilla filosofen som bor i mig, jag gillar att bolla saker och försöka förstå och lyssna på andras upplevelser. Jag är helt enkelt nyfiken på hur andra tänker, om de tänker olika än mig och inte då utifrån opposition, men enbart nyfikenhet. Eftersom jag har starka värderingar så om de trampas på så kan det bli andra bullar, men då är det för något som inte är rättvist eller att någon blir tokigt behandlad eller dylikt. Värderingarna får vi ta en annan gång.

Med rättvisa kommer vi in på mitt tredje ord, PIPPI LÅNGSTRUMP. Precis som Pippi är jag ärlig, äkta och godhjärtad. Jag säger som jag ser på saken, men absolut inte av mening att såra men enbart av att jag vill få fram min syn på saken. Ibland kan jag helt enkelt vara tyst om inte orsaken är tillräcklig. Äkta är att ”what you see is what you get”, jag är mig själv, vilket jag värnar om. Där ser jag det ljuvliga i att vi alla faktiskt är lika olika, så det som fungerar för en, fungerar inte för en annan. Med godhjärtad är att jag försöker alltid se det goda i alla personer. Om personens handling är krass, beror det ofta på något annat i bakgrunden och det är det bakgrunden jag är nyfiken på. Inte nyfiken på för att ge en mot akt, men för att kunna hjälpa personen att komma till botten av orsaken.

Där kommer vi ner till summa summarum, vilket jag märker att händer gång på gång, coaching! Jag vill hjälpa med hjälp av coaching. Hitta den där glöden som finns i precis varje människa. Det får bli i ett annat avsnitt där jag går in på glöden och hur jag kom på den.

Det var allt för mig för den här gången. Tack för att ni valde att läsa och jag finns här om ni behöver ett bollplank 🙂

Tills nästa gång!